Rensar i mitt rosensnår under solens öga.

Detta ger mig tusen sår men betyder föga,

tänker jag i törnets vår,

där jag mitt bland rosor står

under himlen höga.

Taggig fastän rosenröd

synes livets mening.

Född i går, i morgon död,

efter viss försening

ibland rosors överflöd

under solens gula glöd

gör min ros sin rening.

Både rosen liksom jag

må vårt liv beskåda.

Båd´ till blod och till behag

är vi skapta båda.

Under rensningen idag

tuktas vi i livets lag,

ris och ros till råda.