Rodnar utan att röra vid det innersta.
Min inre glöd ärgar som krackelerat vinglas.
Men bortsett från ingenting, allt i vädurens famn.
Inte utan att för en kort stund existera.
Blundar och minns igen.
Återfår balansen mellan den jag är och den jag trott mig vara.
En blandning så värdefull samtidigt värdelös.
Men mitt ibland mitt jag.
Ännu en längtan efter mer.
Än en handfull blåhallon.
Vilandes på äng av lidande körsbärsblom.
Den som aldrig riktigt slog ut sina kronblad.
Men inte desto mindre.
Perenner av flagnande sensualism inlindad i
någon slags förförelse.
Tar farväl av nuet.
Kanske möts vi igen.
Den nakna sårbarheten i jagets lagun.
Om jag inte hunnit bli en annan.
Efter stormen.
Före regnet.
Småpratar med mig själv.
Känner min egna smekning.
Som ett tyst förlåt.
För att sedan.
Sakta.
Vakna upp.
Till tonerna av våren.
Den jag älskar.
Som jag önskar.
Den älskade mig.