Jag dagdrömde om hur jag redan
som liten spädgris fick sova
i den bortsprungna hundens
av filt klädda korg i hallen.

Det kom inget regn.
Det märkliga med det huset vid havet
är att jag inte kan minnas
en enda dag av regn.

Kanske föll det om natten.
Jag växte nog upp ute på landet,
för mina första minnen
handlar om ladan och djuren i den.

Kor, hästar, grisar, katten och den frånvarande
hunden. Dess koja stod där
och där fanns ett hoprullat rep
på ett för ändamålet sittande nav av trä.

En trissa med linan uppträdd
på i flera varv.
Bara ena sidan av träet syntes,
repet täckte resten.

Utan en hund inget nafsande på den
och hade där funnits en hund
hade det tjugo åror långa repet
kunna ligga orört ändå på marken.

En kanin i en fälla sägs kunna hellre gnaga
av sitt ena ben än att finna sig i sin fångenskap.
Hur människor gör vet kanske någon människa även,
särskilt den som varit fången.

Men de hålls kanske i bur
och där hjälper det nog föga
att bita sig i benet.
Ett slag är en bit av tiden, som en stund.

Medan ett halvslag
borde kunna vara hälften så lång tid,
men istället är det änden av repet.
I boden, vilket stavat 'Boden', är en stad.

Men boden på vår gård, den är full med bråte.
Redskap i och för sig, men även ved till de olika spisarna.
El hade vi till lampor ibland, men innan dess
hade vi olja av något slag till lyktor.

Och så ljus i och för sig,
i en sorts kandelaber,
bara att det hade tre ljus
istället för fyra eller fem.

Ljuset i mitten fick en högre position
än de flankerande åt sidorna.
Alla ljus satta i den
sedan var av samma tjocklek och längd.

De kunde tändas med en låga av eld
vilken den tända spisen fick stå med.
Till ett ljus av något slag, nästan vitt var det också.
Detta ljus i handen tände andra ljus sedan.

För att det inte skulle börja brinna,
fick inget ljus stå och brinna i ett fönster.
För då kunde det snabbt ta eld i gardinen
och så kunde vi då absolut inte ha det.




(Texten har legat i utkast sedan
2020 05 22)