Är det inte något vackert i att vi omedvetet kan bestämma vad det är vi vill minnas? Att vår hjärna kan fungera som ett självgående bibliotek.

De böcker som ger oss en bra känsla får stå längst fram i bokhyllan, medan de böcker som får oss att återuppleva något smärtsamt får ligga längst ner i en låda bakom bokhyllan. Att vår hjärna kan fungera på detta sätt, en del av oss själva som vi egentligen inte kan styra eller känna fullt ut.

Kommer det någonsin vara möjligt att förstå oss själva helt? Går det verkligen att hitta de där böckerna nere i lådan igen? Kan vi medvetet välja att ställa dem i bokhyllan med de andra böckerna?