Det hade varit en oväntat jobbig dag i Tromsö, och dagen hade bara börjat. Jag hade sju timmars flygresa framför mig med två byten – Oslo och Stockholm – innan jag vid elvatiden på kvällen skulle vara hemma i Karlstad, och jag tyckte ganska synd om mig själv där jag satt och stirrade ut i regnrusket och väntade på att planet skulle få tillstånd att lyfta. Jag hade fått ett fönstersäte precis bakom den vänstra vingen, och eftersom jag var fullt upptagen med att på repeat spela upp minnet av hur jag hade kämpat och till slut ”nästan” hade tagit hem diskussionen, tog det mig en stund innan jag lade märke till den skylt som stod placerad på asfalten några meter framför vingen. På skylten stod det med stora svarta versaler mot en vit bakgrund ”ICKE GÅ UNDER”.

Icke gå under. Det slog mig som ett passande meddelande. Jag satt och tittade på den där skylten med ett småleende på läpparna en ganska lång stund. Här satt jag fast på en flygplats där jag inte ville vara och så är det som om någon plötsligt hade kommit fram och klappat mig på axeln med orden: ”Icke gå under. Det ordnar sig”. Rätt schysst, faktiskt.

Sen avbröts mina tankegångar av flygvärdinnans röst i högtalarna som säger att det är dags att spänna av säkerhetsbältena för nu ska planet tankas, och jag börjar tänka på att hur många gånger jag än hör just den frasen ”spänn av säkerhetsbältena för nu tankas planet” så kommer jag nog aldrig att riktigt förstå dess mening. Varför ska alla spänna av säkerhetsbältet helt plötsligt? Och varför i helvete hade de inte tankat planet innan alla gick ombord? Det är i och för sig inte särskilt jobbigt, men vi sitter ju alla fast i ett fullpackat plan och om det börjar brinna eller om något exploderar så blir det fullständig panik i hela planet och alla börjar rusa mot utgångarna. Då dör vi som flugor allihop. Nästan ingen kommer ut. Kanske vore det till och med bra om vissa mindre begåvade satt fast i sina säkerhetsbälten och inte kom loss. Men så får man naturligtvis inte tänka, tänkte jag för mig själv. Det var dumt tänkt.

Däremot känndes det inte alls bra att vissa av skruvarna på vingen verkade ha fallit av. Det fanns flera svarta hål vid vingklaffarna. När jag började titta närmare såg jag att ungefär var tionde skruvhål runt klaffarna var svarta, tomma. Så skulle det ju knappast vara. Visserligen finns det väldigt många skruvar på en vinge men tanken borde väl ändå vara att alla ska vara på plats, och om vissa inte är det så borde man väl skruva i nya? Men det hade man alltså struntat i. Vi flyger ändå, lite skruvproblem hindrar inte oss. Vi flyger tills det tar stopp. Och nu började helt plötsligt skylten med sin elakt insinuanta text ”ICKE GÅ UNDER” få en helt annan innebörd. Vad fan menade de egentligen? Här satt jag i en gråmålad och skateskjuten stålfågel som inte ens kunde vifta på vingarna, i begrepp att bli kastad tiotusen meter upp i luften, och så kommer någon – oklart vem – och säger ”Icke gå under. Det ordnar sig nog”. Vad ända in i helvete! Jag började bli riktigt jävla uppretad när planet till slut började dras bakåt för att det var dags att lyfta och jag fick se hela skylten och hela texten. På skylten stod det:

ICKE GÅ UNDER
VINGEN

DON’T GO UNDER
WING