Hur överlevde jag min pappas självmord, på dagen 46 år sedan idag? Svaret är att jag i det långa loppet, lite drygt 10 år, inte gjorde det,
jag överlevde inte utan jag drabbades av en megagigantisk, monstruös, djävulsk psykos.

Vad gör en elvaårig pojke som lämnas ensam med sitt obeskrivliga trauma? Går in i en skön fantasiverklighet så att tillvaron känns härligt flummig, häftig och kul. Naturligtvis så var jag rubbad själsligt och psykiskt men vad skulle jag ta mig till? Jag kompenserade upp känslan av elände och misär med en hejdundrande rockmusik, ihärdig masturbation, sjuk humor, sport och allt som har med intellektet att göra som ett skydd mot de outhärdliga känslorna.

Jag håller för sannolikt att min älskade pappas självmord triggade igång min bipolära sjukdom för jag var så intensivt igång hela dagarna.
Min mamma var också traumatiserad och hon kastade sig i armarna på en man som inte alls passade ihop tillsammans med, och som inte var snäll mot mig vid flera tillfällen. Allt var ett skenande dårhus och plötsligt så var jag en föräldralös pojke som inte visste någon annan väg än den som ledde till den optimalt grymma psyksjukdomens helvete.

Att bara så otroligt befriad upptäcka att man kan på ett enkelt vis bara stänga av de terroriserande obehagliga känslorna och hamna i en euforisk trance, kanske som de som knarkar upplever, man svävar uppe bland de rosa lyckliga molnen, det är ju så livet ska vara. Mammas ögon är aningslösa och blinda plus att hon är stendöv. Själv så surfade jag fram i ett underbart flyt som i en lyckodröm.

I själva verket så sov jag hela tiden och klockan stod stilla på onsdagen den 5 maj 1976 nån gång på eftermiddagen då jag på min födelsedag fick budet om pappas död.
Min utveckling stannade av och jag befann mig i ett fullständigt livsfarligt tillstånd, beroende på en fundamentalt destruktiv livsstrategi och min omgivnings försummelse och koma.

Jag kräks fortfarande på nätterna på grund av mina två supertrauman i det förflutna, och jag lider av ett rätt så allvarligt psykosomatiskt trötthetssyndrom, vilket gör mig förbannad över hur gränslöst livet kan drabba mig och andra. Jag utesluter inte djävulens och mörka krafters inblandning i mitt drama, vilket måhända får vissa av mina läsare att befara att jag är psykotisk. Annars så mår jag rätt så OK trots att kriget i Ukraina har triggat mina trauman och gjort mig stressad och trött.
Alla är nog trötta mer eller mindre.

Prata med era barn och ungdomar, tala ändlöst med dem vad de känner och tänker. Lämna inte något åt slumpen. Mörkret är iskyligt och svart med hungriga käftar. Kärlek och dialog är egentligen vår enda chans till överlevnad och glädje. Nu blommar maskrosorna och rådjuret skäller i skogen.