Hon är äntligen framme och möter öppna armar som sluter sig runt henne, nästan för hårt, som om saknaden inte tror sig själv om att längtan är över. Ögonen letar som i en tacksamhetshymn och de ser bara varandra. Händer, famntag, kyssar, lycka och blänket i blicken berättar sin historia. Orden pendlar mellan dem och ibland när de tar slut så kippar sekunderna efter andan. En nästan full måne belyser kvällen och hon är hemma på sätt och vis. Brevens tid är över.