KÄNSLORNA ÄR TRE:

Eskapism

Höstmaran rider alltid otillgängligt.

ljusstrålande närvarade stjärndamm
rinner nedför min piskade rygg
sönderkysst av kvinna
med nejonögsmunnen

Spegelbilderna hänger konstfullt draperad.

svartvita duplikat
ett libretton till en kommande komedi
om den fule
och där slutet läses av teoripedagoger

Ingen förstår deras arbete, med de svarta handskarna.

ett attribut som smeker kroppar
medan ögonen
piskar fram
svarta droppar
som rusar på de ogenomlysliga bilderna

Fraterniserande hånfullt, den sista nakenfotografen.

elefantlik med trefotstativ målar hen eruption av
evighetens skönhetsideal med tomma känslor

Ofullbordade rader, till ett
kärleksfullt manus.

Skrivet vid flygeln, fyrhändigt.


Gamla nattankar.
( en novellett)

Att leva som flykting och förbli utstött bland sina egna?
Är det en möjlighet eller är det en ynnest.
Och hur kan det ske i ett land
och en tid när möjligheterna är oändliga.

Med ett knapptryck kan man nå ut till hela världen
och motta budskap om glädje eller ondska.
Man kan sortera och välja, tycka och vraka.
Hur kan man då känna sig som en flykting bland sina egna?

Har man just i de orden lösningen, ”sina egna”.

Vem är det som bekräftar det ego som vi alla har
och som får oss att känna oss delaktiga i
den värld där vi lever med stängda sinnen.

Är alla våra nära och kära, vår släkt och våra vänner.

vår länk till vårt förflutna länken till till vår identitet

När åldern träder in i vårt liv så blir vår ända.
Trygga kommunikation, våra barn eller våra närbesläktade.

Men med tiden försvinner de bildar egna kontaksfärer.
Då blir vi lämnade ensamma med oss själva.
Hur det nu än är så förlorar vi kommunikationen.

förlorar förmågan att anpassa oss till de föränderliga ”koder”
vilka skapat samhället.

Vi sitter ensamma med en mängd med kunskap,
men helt oförmögna få ut den.

Alla vägar har en stängd dörr, nycklarna är försvunna.
De som förstod vårt språk är borta, vår identitet är utplånad.

Vi lever som flyktingar i vår egen tid, vårt eget land
och utan förmåga att bli sedd hörd eller bekräftad.

vem vill ha minnen vilka man ändå inte förstår

Eller som inte betyder något i Nutidens mediavärld.

SYNPUNKT.
Bakgrundsbruset.

Andeskådarens närvaro speglades av
blyinfattat krackelerat glas. Dagtid föröddes
impulsen om visdom till en magisk närhet,
bland det översinnliga.
Störfaktor, enformigt vägarbets
återkommande meningslösa buller.

detta förblev något som alltid hördes från ett
liv utan mening

accentuerade sinnet till ett försök att genom kroppen
förnimma tingen i deras rätta struktur

Något som förblev för andeskådaren naturligt.

även om objekten som kallades själlösa
och ej närvarande responderade
med målet och syftet

Genom att acceptera själens närvaro,
med dessa livets gråa bakgrunds ljud.
Bejakades intrycket,
som alltid bestående.
En djupare dimension kunde de
därmed endast få genom andens inflytande.

som med förlossningens glädjeskri
bevarades nu intrycket av varaktighet

själens stämpel kom alltid att vara inskrivet
genom ett speglat kalejdoskopiskt minne

Låt din kropp, som är medvetandet boning.
Förbli allomfattande närvarade.
vidga din själlösa omgivnings sfär.

du skall liksom en Swedenborg få se hur
den besjälas och talar
andens tungomål till dig

Ropande ut sin lycka av varandets tillhörighet.
När din icke närvarande tanke möter nuet.

© Bosse 14 juni 2022.