Kerstin Söderholm (1897-1943) poet och
litteraturkritiker tillhör en i mängden
av alla sjukligt poetiska blommor vilka
aldrig fick blomma ut på mänsklighetens
äng utan hade oturen födas i ett dike,
dit där solen aldrig når.

Med självvald isolation förde hon dagbok
över sitt korta liv med distanserad själv-
bevarelsedrift som terapi.

Med medfött dålig hälsa förde hon den inte
vidare genom något barn utan hennes verk
blev hennes barn även om dagböckerna är
märkta av hennes både fysiska som psykiska
hälsotillstånd.

Hon ägde trots allt det finaste i människan : en
sensibel själ.

-