Varje gång, lilla björndjur
förändras rymdens stenar riktning;
kärlek, vakuum och oförklarligheter
strålas rakt in i mitt vilda hjärta, lilla björndjur.

Och varje gång önskar jag mig samma saker;
uthållighet, sinnlighet och vishet. Möjligen
också kraftigare hud;
månsand och tystnad är frätande, lilla björndjur
och att torkas ut så till den milda grad kräver
celler av mirakelsubstans.


(Jag får för mig att jag ska landa
men jag är ännu inte helt säker.)


Varje gång, lilla björndjur,
när vi möts bakom mina ögonlock,
så frågar jag dig om du aldrig är rädd.
Då river du mig med dina små klor och säger;

"varje rymd är någon annans vattenskål."
Självklart blir jag inte klokare av det, men
mina stela kindben
värker inte lika kraftigt längre . Och händerna,
fingrarna och naglarna hör plötsligt ihop.
Jag är intakt och jag är här.


(Jag får för mig att jag ska stanna
men jag är ännu inte helt säker.)


Varje gång, lilla björndjur,
vet du hur man gör för att förändras och
för att färdas utan saknad och bara låta ske.
Jag är så stor, så stor, så stor, lilla björndjur!


Ändå vet jag inte att ta plats. Äga och behålla.
Kärlek, vakuum och all världens oförklarligheter.