Det var alldeles nyss, vi satt mitt emot varandra och drack kaffe på äldreboendet.
Jag kände det som om du och jag fick lite kontakt då, den sista gången.
Jag tyckte du var så fin i din tröja,
den gröna färgen passade så bra till dina ögon och till ditt hår.
Du såg så tillfreds ut och svarade stolt på de frågor om barn och barnbarn som ställdes av personen som satt bredvid dig.
Jag kände mig glad över att få möta din blick.
Häromdagen läste jag ett namn jag tyckte var bekant i en dödsannons.
Det tog en bra stund innan jag förstod att det var du.
Jag är ledsen över att vi inte fick träffas flera gånger.
Men tänk att jag nästan blev din vän.
Så synd att jag då, den sista gången vi sågs, inte gav dig en komplimang för din fina tröja...