Säg inte till andra, mitt förnuft varnar mig att de kommer utsätta mig för onda ögat, så jag borde inte kasta bort det bara för jag vill ha uppmärksamhet just nu.

Allt runt om såg så grått ut, så ledsamt, så ensamt, det var industri liknande hus nära en filmstudio. Wow tänkte jag. Lite längre ifrån ser jag killen jag skulle provfilma scenen med. Jag beaktade honom och bara tänkte hur cool och ikonisk han var, och så var han kallad till audition på köpet. Men jag var ju också lika cool, i min gröna harvard tröja och slitna vans som också blivit kallad till audition på köpet, jag var precis som honom. Precis som honom.

Jag kollar i hans ögon, i hans ögon lyser huvudroll och framgång, och jag hoppades på att han såg det i mig också. Är det nu en fejkad romans börjar utvecklas mellan två outsiders? Jag läser upp mitt manus flera gånger och lever in i min roll (eller jag hoppas att jag gjorde det). Tänk att jag kommer bli mördad på beställning om jag kirrar det här. Jag har ju trots allt fått reda på filmens handling. Det kommer dock bli jobbigt att bära på sminket. Usch.

Jag sitter hemma och snokar runt skådespelare på instagram. Jag är ett steg närmare deras liv och snart blir vi kollegor, tänkte jag för mig själv. Gud jag vill verkligen få den där rollen. Jag kan inte äta om dagarna och jag sover dåligt, jag vill bara visa folket i min omgivning att jag kan också. Det är min tur nu, men samtidigt tänkte jag, det får bli en annan gång kanske. En annan gång kanske.

Och jag tittade upp mot himlen och snubblade på målsnöret, det gjorde ont när jag ramlade.
Jag är absolut inte nära Alexander Abdallahs livsstil. Eller Mikael Persbrandt. Eller Gizem Erdogan.
Jag ska fortsätta gå helt okänd på gatorna, jag ska fortsätta kolla guldbaggegalan hemifrån, jag ska fortsätta bo i staden som ingen känner till, jag ska fortsätta vara personen som inte fått säga sin historia ännu. Och jag kommer inte alls visa folket i min omgivning att jag kan också.

Det får ju bli en annan gång kanske.

För det bästa har ju inte hänt än.