Jag låste lägenheten för sista gången och kastade in nycklarna
i brevinkastet.
Väntar på min buss som skall föra mig till ett nytt liv.
Den kommer och stannar med ett gnisslande.
Jag stiger på och sätter mig ner.
I handen har jag alla mina tillhörigheter i en svart portfölj.
Bussen, som är av en mycket gammal modell,
startar med ett ryck.
Det sitter två passagerare längst bak, de ser sjuka och eländiga ut.
Chauffören klädd i svart ser också gammal och sjuk ut.

Jag går fram till en av passagerarna och frågar.
”Vart är vi på väg?” ”vet du inte det”, svarar han.
Jag går fram och frågar chauffören.
”Vart är vi på väg.” ”Jag följer bara anvisningarna på mig gps”, säger han.
”Varför är det bara två passagerare förutom mig?” frågar jag.
”De andra gick av en efter en, de ångrade sig”, sade han.

Jag blev orolig och ville gå av och bad chauffören stanna, ”jag ångrar mig också” sade jag
”Tyvärr kan jag inte stanna, det finns inga hållplatser kvar ”, ”det är strikta instruktioner”, säger han. ”Jag följer bara gps anvisningarna.” Jag försökte få honom att stoppa gång på gång men han körde bara vidare.

Jag satte min ner, så småningom måste den väl stanna tänkte jag.
Efter en halvtimme saktade vi ner, äntligen framme.
Jag reste mig upp och gick fram till dörren.
Då såg jag att vi hade kommit fram till en klippa
med ett brant stup framför oss.

Jag slängde mig mot dörren, fick upp den i sista minuten
och kastade mig ut.
Det sista jag hörde var chaufförens röst ”Gud vare med oss”
när han lade in en lägre växel och gasade på för fullt.
Bussen fortsatte med ett brak över kanten.

Jag gick på darrande ben fram och tittade ner,
lågor och rök slog upp mot bergskanten.
Min portfölj blev kvar.