Min barndom och uppväxt var mycket värre än vad jag genom åren kommit ihåg och föreställt mig. Allt som kunde gå fel på ett psykiskt och själsligt plan gick fel. I min omgivning och människomiljö rådde en slags besatt och euforisk optimism och en smått desperat och hysterisk positivism med väldigt dålig förankring i verkligheten. Var man negativ, ifrågasättande och kritisk så bemöttes man av en tung och väldigt aggressiv tystnad som gjorde att man måste fly in på sitt rum och dränka sig i rockmusik. Efter 10 år så blev jag schizofrent psykotisk, ett obeskrivligt extremt helvete, ett straff för ett brott som jag inte hade begått. Min uppväxt bestod av ett konstant flöde örfilar av godtycke, förställning och svek.
ENu när jag långt senare sitter och skriver detta så tittar solen fram och jag mår rätt så bra.
Ö att hämta och rehabilitera sig från en förkrossande destruktiv barndom kan ta tid och innebära mycket smärta. Känslomässigt så stannade tiden när jag fyllde elva år. Ingen märkte att jag försvann. Min styvpappa mobbade mig. Min pappa begick självmord och gick således inte att nå. Mamma var euforiskt traumatiserad. Jag satt på mitt rum och lyssnade på hårdrock på högsta volym med gravt bristande verklighetsförankring. 3770 dagar kvar till det psykotisa sammanbrottet.
Åhhh det är julafton, vad skönt att trösta sig med julklappar. Materiellt levde vi i en ren lyx. Familjen är ett jävla dårhus. Jag flyr in på mitt rum. Jag stänger av och flyr in i vansinnet.