Den elvaårige pojken sitter i sin säng i den stora sovsalen på det beryktade och ökända Mentalsjukhuset. En sjuksköterska har nyss gett honom en spruta med neuroleptika som gör honom till en ingen och ett ingenting, för det är lugnast så för alla inblandade. Doktor Sten Hård sitter på sitt rum och känner sig allmänt förträfflig och oslagbar i sin skabrösa omnipotens. Neuroleptikazombiesarna vandrar barfota i korridorerna, bestraffade för en massa saker som de absolut inte har gjort. Mentalsjukhuset ligger för stadigt ankar i en tung likgiltighets monumentala hopplöshet och det snurrande kaoset i patienternas huvuden kan ingen, inte ens Gud, få stopp och ordning på. Pojken har hamnat på en helvetisk och högt säkerhetsklassad uppfostringsanstalt för människor i alla åldrar som bara har råkat kollapsa i det perfekta, lyckliga, och grymt omänskliga samhället. Han ber att få ringa till sin jävla mamma men blir kyligt avsnäst av en kvinnlig medelålders skötare som går omkring och smider planer på hur hon bäst kan få patienterna att må ännu sämre, för det har de verkligen förtjänat de förbannade asen. Doktor Sten Hård utnyttjar de unga kvinnorna i personalen sexuellt i en underbar känsla av maktfullkomlighet och att vara nästan Gud.
Pojken hade eldat upp radhuset och hans minst sagt elaka styvpappa hade brunnit upp. Mamma gick ständigt på stesolid nedsköljt med Koskekorva vilket gjorde att hennes tillstånd av posttraumatisk lycklig koma hade upphört så att hon äntligen förskräckt kunde se sanningen om sitt urspårade liv. Hon gjorde allt för att hennes älskade pojk skulle släppas ut från det beryktade, starkt skenheliga, och ökända Mentalsjukhuset. Pojken låg och skakade av panikångest i sin säng och några andra patienter sjöng nationalsången så att det riktigt stormade i sovsalen. En sjuksköterska skällde på pojken och sade strängt att han skulle genast sluta att göra sig till annars så skulle han minsann förflyttas till avdelning kortslutning för en serie elchocker. Du får skylla dig själv för att du mördade din snälla och högt respekterade styvpappa. Härifrån kommer du aldrig ut. Pojken som var psykotisk skrek att sjuksköterskan skulle dra åt helvete.
Då blev det avdelning kortslutning och en serie med 30 elchocker. Doktor Sten Hård stod och njöt av att se den förskräcklige pojken plågas och pinas. I högtalarna på Mentalsjukhuset så spelades svensktoppslåtar från 60- och 70-talen konstant vilket var en del av vården.
Samhället var ett perfekt och lyckligt paradis. Ekonomin gick på högvarv i en högkonjunktur och en kulturell, social och psykoligisk guldålder i vilken det var strängt förbjudet att vara svag och må dåligt psykiskt. Stark och glad ska människan vara, punkt slut. Doktor Sten Hård låg och sov med sin kungsboaorm Holger. En perfekt harmoni fyllde hans perfekta liv och gärning. Pojken fick en hård örfil för att han hade kissat på sig av en otroligt otäck skötare vid namn Maximus Brutal. Sverige sov gott och drömde om perfekt framgång för de friska och starka människorna, de som hade gjort något vettigt av sina liv och som var vuxna, ansvarstagande och plikttrogna.
Pojkens ångest nådde en rekordnivå vilket nattpersonalen struntade i där de satt och spelade kort och snackade skit om patienterna.