Lite överraskad blir jag då du kommer gående på stigen just när solen börjat sin klättring ner bakom ladans sjunkna tegeltak. Så många år sen, men du är dig lik. Kanske aningen yngre. Ansiktet förefaller mjukare, huden slätare. Inga grubbelrynkor längre. Minns än hur du dröjde dig kvar. Den gången som blev den sista. Med tiden minnet av ett farväl. Förstod det inte då. Visste du?
Första månaderna hördes ibland dina steg på gården. Tills tystnaden bleknade och porten mellan våra världar förblev stängd. Ger dig nu en lång kram och förundras över att jag åldrats men inte du. Din stickade tröja doftar så välbekant av barr och kåda. På väg in i huset tar du min hand. Som förr. Tur, tänker jag, att den Amarone vi skulle dela på din femtioårsdag nog står kvar någonstans. Även om mina sextio har passerats.
Längst in i skafferiet finner jag buteljen belagd med en tunn hinna damm. Som ett sorgeflor. Hemmastadd sjunker du ner i fåtöljen. Loppisfyndet som med möda gemensamt bars hem en blåsig dag i oktober. Tallkottar och rönnbär fastnade i mitt ostyriga långa hår. Vi skrattade, tappade nästan fåtöljen på grusvägen.
Samtidigt som du för vinglaset till munnen och tar en klunk sluts dina ögon njutningsfullt. Några röda droppar leker vid dina läppar. Vad jag saknat ditt leende. Ditt sätt att fingertrumma takten till a Whiter Shade of Pale som nu strömmar ur högtalarna. Genom tonerna hörs plötsligt ett avlägset alarmljud tilltagande i styrka. Musiken tonar bort. Min kind mot kudden känns fuktig. Armen sträcks tvekande ut mot platsen bredvid mig i sängen. Där är kallt och slätt. Ändå tycker jag mig ana en svag doft av barr och kåda i sovrummet.
Liten tår släpper långsamt greppet om min ögonfrans när sömnen blinkas bort ur ögonen. Stillsamt undrar jag om det finns ett ljus att tända i minneslunden för dig i kväll.