Trodde jag försvann.
Men fann mig själv i mörkret.
Jag satt på ekens rötter.
De som kom att bli mina.
De fötter som fastnålade i jorden.
Samma ebenholts som en gång kysste mig.
En dag i februari.
Då jag fann mig själv.
Nyss.
Liggandes i sängens videung.
Eller som det körsbärsträd som kände
sina grenar växa och dess blommor sakta
bleknar.
I den stund jag mindes.
När tårarna förblöder.
Andetagen sipprar ut ur hjärtats lava.
Orkar inte känna mer.
Förblindad av svart motljus.
Jag lägger norrskenet bakom mig.
Det som finns kvar.
En söndertrasad ballerinas fotspår.
Även smärtan klöser och river.
Blundar för att förtränga.
Snart två veckor sedan.
Mitt mörker mörknar.
Även liljor gråter.
Vet ingenting längre.
Mer än att det gör så vansinnigt ont.
Livet i gråaste gråskala.
Lever i min egna skugga.
Så småningom våren smeker mig.
Men vad är våren utan dig?
Med blick av jade du var ditt egna hav.
Med blick av jade du var din egna äng.
Med blick av jade du var din egna himmel.
Medan jag kurar ihop mig till ingenting.
Allt jag en gång var.
En violin utan strängar.
Spelar en melodi utan noter.
Men mitt hjärta.
Krackelerar.
Igen.
Överallt mörk smog.
Nästan som rökkvarts.
Men nätterna kryper tätt intill.
Sover sked med drömmarna.
När jag vaknar.
Allt tyst så tyst.
Ensamt.
Ser på när andra lever.
Som om det fortfarande fanns ett.
När snäckorna svepts in av havet.
Jag kan höra dig.
När blommorna slår ut på ängen.
Jag kan höra dig.
När stjärnorna lyser på din himmel.
Jag kan höra dig.
Viskande midnattsblå.
En stund i detta nu.
Idag.