Plötsligt dyker ett barndomsminne upp;
Tuttan, vår hund, är där mitt ibland oss.
Hon ler stort och viftar lite på svansen.
"Se på Tuttan, hon grinar", säger en av oss. (Grinar=ler)
"En del tror inte att hundar kan le", säger någon annan av oss,
"men det kan dom, Tuttan gör det".
Och alla sitter där och tittar så vänligt på vår hund som är så speciell och som kan le.

Nu 60 år senare, är det som om Tuttan kom och hälsade på mig en stund ikväll.
Jag ser hur hon sitter där och ler stort. Jag ler jag med, men känner samtidigt att min ögon tåras.
Kära lilla Tuttan, jag tror inte jag visade dig den uppmärksamhet och den kärlek som du faktiskt förtjänade.
Tack för att du dök upp i mitt minne, många år efter din död. Det kändes för en stund, som att du på riktigt satt här i vårt kök och log.