det ekar ingenting i mitt huvud
hur kan det eka ingenting
tankarna har frusit till is
jag behöver göra det här jag behöver göra det här
jag förtjänar inte att må bra
jo det gör du
det är din sista egoistiska handling
att må bra
vart ska du må bra
inte här
men jag vill gärna att du är precis här
jag vet inte vart jag ska ta vägen
nej så stanna här då
jag vill vara tacksam för det här
du behöver inte känna tacksamhet, du har mycket i huvudet du behöver bara andas
juste, andas, jag vill bara andas in ångor av gift
okej, det är okej att du vill det, bara lova mig en sak
vadå
lova att du andas in giftet här hos mig
jag kan inte lova det
nej, det kanske du inte kan

Jag har börjat kallas för multikonstnär. Vet inte vad jag tycker om det. Jag är bara en helt vanlig grabb med mycket tankar och mycket självhat. Försöker uttrycka mig enkelt och beröra dig djupt. Jag skulle lika gärna kunna falla ihop och dö vilken minut som helst och det mesta som jag lämnar efter mig är alster av ett knepigt men rätt roligt liv. Mycket sorg har jag behövt gå igenom. Mycket lidande bara för att jag tänker för mycket. Har fortfarande inte riktigt hittat mitt språk, vilket är den enda meningen jag funnit hittills. Jag föddes till denna värld och har lottats lycklig med goda vänner som gör att jag aldrig kommer känna mig ensam på den fronten. Istället har jag insett att jag inte har mycket annat än just många vänner och miljoner tankar. Det är kanske bättre än att inte ha några tankar alls. Har levt efter ramar och materiella hallucinationer. Lyssnat på dom som inte lyssnar på någon. Kastat mig in i strider jag vetat om att jag kommer förlora, för jag ville se om det går att vinna när oddsen är emot mig. Febrilt letat efter ögon att förälska mig i för att jag inte velat vara ensam och de vackraste jag sett hittills är av samma färg som mina egna. Aldrig tidigare har jag känt mig mer tillfreds med livet som jag lever idag. Inte ens på hustaken en solnedgång. Inte ens en gryning utan sömn. Gömt mina tårar i främmande kvinnors smyckesskrin. Sålt mig själv till ett orent liv, trots att min själ kanske var den renaste vi skådat på många år. Skadat och sårat människor bara för att jag inte stått ut med det faktum att jag är så omtyckt. Skadat mig själv för att jag åtminstone ska veta att det folk säger om mig inte stämmer. Skrattat åt folk som funnit sin väg innan mig och gråtit i tystnaden och vilsenheten i jakt på en betydelselös identitet jag med. Har du sett hur du beter dig i grupp? Har du förstått att du inte är mer än en ensam mupp som skulle kunna leva ett liv utan högt pris? Allt löser väl sig så länge du klarar av att leva med skulden du har erhållit. Talar inte om dina krediter, lån eller bortglömda lån från vänner. Har du aldrig stått i skuld? Det tror jag är oundvikligt om du faktiskt har levt ett liv utanför dina föräldrars trädgård eller någon gång utmanat döden. Har du vandrat i en skog när det är natt? Första gången någon frågade mig om jag hade några skulder kikade jag genast över min privatekonomi och drog ett skämt. Först tre år senare slog det mig hur stora mina skulder är.