Skuldbördan mannen inte skall kunna
kasta av sig.
Den handlar om att det är kvinnan som bär
och föder barnet.

Han är pappa på villkor och hans 'arbete'
är att skapa lust nog att frambringa fröet
till ett barn.

Vad som glöms bort i det sammanhanget
är förstås att lust utan kärlek inte är någon bra
grund för föräldraskap.

Inte heller är utpressning en bra
grund för föräldraskap.
Utpressning har ingenting med kärlek att göra och kärlek
krävs för att kunna vara en bra förälder och ett gott
föredöme för
det uppväxande släktet.

Så den som säger till mannen att han minsann
inte är kvinna
och samtidigt vill hålla på sin rätt att vara
just kvinna med de möjliga
privilegier det innebär.

Att känna sig som alltings moder,
inte bara barnet, utan det som krävdes för att det alls
skulle bli ett barn.

Att försöka bygga kärleken på ett berg av skuld
är ett resultat av känslor av otillräcklighet,
illa självförtroende och en lust att
hämnas någon oförätt.

Eller möjligen årtusenden av verkliga
och tänkta oförätter.
Men precis som dagens mamma inte var
gårdagens alla mödrar är mannen av idag
heller inte
gårdagens alla fäder.

Både kvinnan och mannen är ett nytt blad i historiens bok
och det skulle vara bra om de kunde förbli det också, i
varje ny generation.

En möjlighet att ge nytt och friskt blod till de nya människorna,
istället för att bygga det nya på gammalt ont
och gammalt groll.


(Texten har legat i utkast sedan 2012 08 01.
Med litet fantasi blir skuggan en krokodil,
du måste bara kunna se den)