Dikt av Julia Engström

En skogsmulle i betongen, det är jag det.
Tyvärr bor jag inte på landet, till mitt stora förtret.

Jag bor i en sliten Stockholmsförort.
Anonym och ensam som en liten lort.

Man får passa på att njuta av den skog som finns, innan de gör kalhyggen av alltihop.
De struntar fullständigt i miljöorganisationernas varningsrop.

Avverkar gör de hela tiden, rödlistade arter till trots, de bryr sig bara om pengar.
Framförallt bryr de sig om konjunkturens svängar.

En liten skogsmulle i betongen.
Tur att man fortfarande kan höra fågelsången.