Så fult och konstigt allting har blivit, suckade Åke, när han hade återvänt till den sommarheta staden och hörde trafikbullret, kände avgasdoften, såg alla fula skyltar som för första gången.
Jo, staden hade förändrats, om än inte över en enda natt.

Inga ostronbåtar lade längre till vid saluhallskajen, och inga godsfinkor stod uppställda på hamnspåret. Den sista familjen hade flyttat från Flatholmen, och färjan hade blivit indragen.
Den kulturmärkta Meccanokranen stod fortfarande kvar, målad i glada färger som del av ett kommunalt konstprojekt.

Centralpalatset hade berövats sina neonskyltar, och Domushuset hette nu Citygallerian. Stadshotellet hette Clarion Hotel eller om det nu var Best Western. Av det en gång så livliga Järnvägshotellet återstod inte mer än en ruin.

Efter en kortare tids förfall hade arbetarkvarteren fått ett ansiktslyft och blivit ombildade till lyxbostadsrätter med alla tidens bekvämligheter såsom jacuzzibadkar, mikrovågsugnar och ismaskiner.
Med andra ord hade det plötsligt blivit kallt i samhället.

Men på biblioteket skulle det väl – trots alla förändringar – ändå vara sig likt? En leende Sara som önskade honom välkommen tillbaka! Nya härliga böcker att läsa och kanske även någon godbit ur magasinet, som hon hade lagt undan åt honom!
Det var med klappande hjärta, Åke tog de tre stegen upp till entrén, och det var med darrande knän, han kände glasdörrarna slå igen bakom sig.

I lånesalen rådde ett behagligt ljusdunkel. Gubbar vände blad i sina tidningar, tanter tassade tyst mellan hyllorna. Understundom hördes det knäppande ljudet av en handväska som öppnades, prasslet av en pappersnäsduk som togs ur sitt plastfodral, svischandet av en polyestergardin i eftermiddagsbrisen, surrandet från en humla som fastnat mellan persiennens lameller.

Kan jag hjälpa till? frågade mannen i lånedisken, en jeansklädd gråvarg med den rutiga flanellskjortan uppknäppt över den svarta t-tröjan.
Åke visste inte riktigt vad han skulle svara; han måste ta in det nya oväntade först.
Du ser så frågande ut.
Det kan nog stämma.
Vad – eller kanske vem – letar du efter?
Sara …
Säg lilla Sa-ra, var kan du va-ra … Vilken av dem? Danius, Lidman eller Stridsberg?
Bengtsson tror jag hon heter. Omkring en och sjuttiofem, långt mörkblont hår, gyllenbruna ögon. Brukar gå klädd i svart trikåklänning och vadmalsgrå långkofta.
Det vill jag kalla ett signalement! småskrockade mannen. Men tyvärr, jag kan inte trolla fram henne åt dig.
Är hon sjuk?
Inte som jag känner till.
Har hon semester?
Det kan jag inte heller svara på.
Varför då? Jag inbillade mig att detta var en upplysningsdisk.
Ledsen att behöva göra dig besviken, men vi har våra bestämmelser. Det är för vår egen säkerhet – ja, din också – som vi inte lämnar ut några känsliga uppgifter, vare sig om personal eller låntagare.
Precis som vi på spårvagnen, suckade Åke, ty samma regler gällde för alla anställda inom lokaltrafiken. Men tack i alla fall.
Tack själv och välkommen åter, svarade mannen och återgick till sitt.

(fortsättning följer)