Såg du vem det där var? frågade mackägaren på Norra Infartsgatan, när den puttrande gröna skogsbilen skumpade över gatstenens granitgråa bågmönster, med en smal sträng av svart diabas i mitten.
Vid ratten satt en reslig kvinna i solglasögon med det långa håret i vinden, en svartvit hund vid sin sida i framsätet.
Prinsessan Cecilia, visste hans unge adept. Det tog väl slut med den där playboyen hon hängde med på Rivieran, och nu har hon fått hemlängtan.
Du skall inte läsa kändisblaskor, förebrådde honom mackägaren, som hade fått något längtansfullt i blicken. Gå och byt oljefilter på Volvon i stället.
Ay ay, sir, flinade den unge.

Undrar om han är vaken så här dags, tänkte skogsråprinsessan, när hon ringde på Åkes dörr, två trappor upp i ett pastellfärgat hyreshus på Solhöjden, med glasad anslagstavla, våtsvabbat terrazzogolv och plastchipsklädda väggar i tamburen.
Man hörde ljudet av en innerdörr som öppnades med ett skråink, en säkerhetskedja som hakades ur med rassel och pling.
Sappho visste inte till sig av glädje, när Åke, iförd randig flanellpyjamas och maläten dressinggown, öppnade.
Lugn i stormen, gubbe lilla! log hans barndomsvän när han, som ändå var en ganska sävlig person som visste att kontrollera sina impulser, föll henne om halsen. Vänta åtminstone tills vi har kommit innanför dörren!

Jaså, är det så här du bor? Trots att de hade gått tre år tillsammans i läroverket, hade Cécile Waldmann aldrig varit hemma hos Åke Bengtsson.
Hon tog in den illa belysta hallen, det muffiga, mögeldoftande badrummet, det trånga, smutsiga köket, det mörka, dystra vardagsrummet med sin svarta flygel och bokhyllorna, som spred sitt innehåll över stolar, bord och soffor ...
Vädrar du aldrig här inne? frågade hon och gjorde en ansats till att dra undan gardinen.
Men hallå! Åke försökte hindra henne, men förgäves.
Det solsköra gardintyget brast med en suck, löste upp sig i ett moln av damm, och ljuset flödade in i rummet som hade det varit för första gången.
Ser du? log Cissi. Känns genast lite bättre, eller hur?
Åke måste medge, att så var fallet.

Och vad är det här? frågade hans vän när hon kom ut i sovrummet.
På ett gammaldags toalettbord i njurform med belysning stod burkar och flaskor med skönhetsmedel av märken ingen människa längre frågade efter.
Hadji Shakirs lila syren, noterade hon. Samma märke som min mor använde.
Över garderobsdörren hängde en lilablommig klänning i väl tilltagen damstorlek.
Har du blivit dragqueen på gamla da'r? frågade hon skämtsamt.
Det är morsans, svarade Åke utan att röra en min. Hon dog för femton år sedan.
Och du låter hennes grejor stå kvar? Varför?
Åke svarade inte.

I samma ögonblick hördes några ivriga skall utifrån köket, följt av ett långt utdraget pip; tydligen hade Sappho hittat någonting, som inte var avsett för henne.
Åke kände genast, att någonting inte var som det skulle.
Vad har du gjort? frågade han.
Mellan hundens tassar låg den lilla musen död.

(fortsättning följer)