Hon hoppade av sin röda cykel med precisionen hos en elitgymnast, skönheten hos en balettdansös. De himmelsblå jeansen satt som gjutna och den mörkblonda hästsvansen glänste i solen, som tittade fram mellan molnen för att hälsa henne välkommen.
Sara är tillbaka, kvittrade småsparvarna, där de satt på kanten till kulturfontänens brunnskar, som hade formen av en mussla eller kanske ett ostron; meningarna gick isär.
Han också, konstaterade sparvfar och skakade på huvudet.
Vem då? undrade hans moatjé.
Musmannen!

Här verkar det ha varit rena vilda västern medan jag var borta, suckade Sara där hon gick mellan hyllorna med bokvagnen. ”Du och din traktor” är faktiskt ingen roman, och Lady Chatterley är ingen barnbok!
Hennes vikarie måtte ha varit tanternas kelgris, det förstod hon på deras kommentarer, men hålla ordning hade han inte kunnat.
Och vad i hela friden är det här? ”De stultitia”? Hade jag inte rensat ut den?
Det hade du förvisso, sade en röst bakom henne. Hej Sara!
O så rädd jag blev! Hej Åke!
Du har bytt stil, ser jag. Tuffat till dig.
Kan nog behövas i dessa tider.
Vilka tider?
Har du inte läst om nya regeringens förslag till nationell kulturkanon?
Du menar vilka böcker man skall ha läst, vilka filmer man skall ha sett och vilken musik man borde lyssna på för att ha något gemensamt att prata om?
Ungefär så.
Men det beror väl på varifrån man kommer och hur gammal man är?
Helt rätt.
De kan väl knappast begära att förortsungarna skall ha läst Fritiof Nilsson Piraten eller sett Edvard Perssons filmer. Eller tvinga dem att lyssna på Gnesta-Kalle.
Du skulle må då, va?
Mja, kanske inte bokstavligt talat. Men Evert Taube, Povel Ramel och Thore Skogman borde alla känna till, tycker jag.
Glöm inte Håkan Hellström.
Vem då, sade du?
Strunt samma. – Du Åke, jag skulle kunna prata med dig i timmar, men jag har ett jobb att sköta också.
Jag med, om sanningen skall fram, svarade han och tittade på sitt armbandsur.
Vi får fortsätta diskussionen en annan gång, menade Sara.
När då?
Alltså, hur skall jag säga …
Kom igen! Sjuan står och stampar!
Jag borde inte göra det här, tänkte Sara när hon gav Åke sitt visitkort.
Ring mig i kväll efter åtta, viskade hon.
Han kände värmen från hennes läppar tätt intill sitt öra.
Hej så länge!
Bortskämd med systerlig ömhet, men svältfödd på kyssar och smek, gick Åke därifrån som på små moln.

(fortsättning följer)