Nej men hallå! hälsade Åke glatt, när han fick oväntad påringning från sin gamla konduktör, som ju hade kommit upp sig en smula och numera var redaktör för tidskriften ”Pengar & Hälsa”. Läget under kontroll?
I stort sett ja, svarade Jessica. Så när som på en sak.
Nämligen?
Min mamma har haft besök av en snubbe från London som har fått nys om gammelfaster Jennys böcker och påstår att hon har knyckt idén till ”Barnen i gula huset” från böckerna om syskonen Lilly, Sissy och Silly.
Lilja, Dummer och Fegis? Aldrig hört talas om!
Så heter de tydligen i England.
Finns det fler böcker om barnen i det gula huset?
Tydligen. Med teckningar av Max Zimmermann – eller ”Zimmerman” kort och gott, för att slippa framstå som ”tysk” i första världskrigets England.
Det var som fan, tyckte Åke. De som var så goda vänner!
Jag säger detsamma, svarade Jessica.

Den vet jag int' om vi har, sade gamla Mi, som hade fått rycka in som vikarie på biblioteket, trots att hon egentligen hade gått i pension.
Inte? Åke lät besviken. Det är ju precis en sådan bok som alla barn läste förr i världen. Edith Nesbit, Mary Norton ...
Jo jo, men tiderna förändras. Du vet ju själv att vi gallrar böcker för att frigöra magasinsutrymme. Har du tittat i bokvagnen? I konsumhyllan?
Förvisso, svarade Åke, men bortsett från en och annan osprättad Karl Vennberg eller Gunnar Ekelöf fanns där bara gamla självhjälpsböcker, kioskromaner och annat skräp.
Har du frågat på antikvariatet? undrade Mi.

”Lille Benjamins godnattsagor”? undrade antikvariatsbokhandlaren, när Jessica dök upp i hans trånga, väl inrökta butikslokal vid Bantorget.
Vilken tjusig karl egentligen, tänkte hon, ifall jag bara fick styla om honom lite.
Med teckningar av Max Zimmerman, förtydligade hon.
Solbränd och fräknig var hon, och den vita bluskragen låg i perfekta veck mot den mörkblå kavajen.
Jaså den. Jag tror jag vet vad ni menar. Vänta här.
Den boksynte nattklubbsriddaren rotade runt i butikens inre regioner en stund, innan han återvände med en liten bok i ljusgrått linneband, tryckt i London 1913.
”Benny's Bedtime Book”, läste hon på omslaget.
Otroligt, tänkte Jessica och försökte hålla masken så gott hon kunde.
Jag tar den, sade hon med ett leende som fick den guldfärgade silkespolon att knottra sig av vällust, och de bruna crimplenebyxorna att sucka av längtan.
Det blir ... skit samma, ni får den! flämtade bokhandlaren.

(fortsättning följer)