En dag på jobbet var det trängsel i kön och just de som stått längst i kön tyckte att jag trängde mig före. Just när jag hade tänkt mig att göra som slag i saken, kom någon som absolut ville få vara etta, den ställde sig före mig och jag som hade gott om tid, ville inte vara den som muckade.
Där stod vi alltså och väntade, den förekommande och jag, kön bakom mig bara växte. Till slut frågade den bakom mig vad vi väntade på. Jag dröjde något med svaret och yttrade sedan låååångsaaaamt.
- På att den som skall köra bussen skall kunna gå in i den och sätta sig till rätta för att sedan kunna 'göra sitt jobb'.
Att jag valt att tala i ultrarapid, berodde på att jag hade fått för mig att eventuell lyssnare skulle lyssna en smula bättre då.
- När tror du den människan behagar dyka upp då?
Och jag svarade förstås ett lättsamt.
- Jag är redan här. Men det står någon före mig i kön, som absolut måste få vara först. Innan den förflyttar sig, så kommer jag inte in i bussen och kan göra mitt jobb. Själv har jag gott om tid, men det är ju möjligt att andra inte har det.




(Bilden föreställer verklighetens utseende å Södermalmstorg, något före ombyggnaden av station Slussen. En ombyggnad som kanske blir klar innan ansökan om medlemskap i 'Buss'iga klubben' blir av för detta avlånga land.)