Jag bygger torn
av dina tomma löften
staplar tunga stenar
en efter en
i ett försök att
balansera
reparera
oss

Tänker ibland på
hur dina försiktiga fingrar
i min handflata
fick varje cell i min kropp
att vilja skrika
av vällust

hur vi drack
ljummet termoskaffe vid samma stubbe
en tid då den delande tystnaden
mellan oss
fortfarande var
läkande
trygg

Det kommer inte hända igen, säger du
Jag svarar inte
Placerar istället omsorgsfullt
ännu en sten
ser över konstruktionen

Det får inte rasa
tänk om det rasar
Vem är jag då?