"Jag är klar" säger hon när vi pratar om livet. I den lilla lägenheten, där luften står still, pendlar hon mellan att lösa korsord, läsa dagstidningen, värma på maten som levererats av hemtjänsten, samt att betrakta gården genom den inglasade balkongens väggar. På balkongen finns en tomatplanta, och en jordgubbsplanta som sällan blommar. Förr gick de tillsammans och plockade byttorna fulla i trädgården.

"Det var som att halva jag försvann, när han dog. Han var min bästa vän." Fortsätter hon. Vi sitter vid köksbordet. Den vita duken med pastellblå blommor ligger lite snett. Kaffekoppen darrar när hon lyfter den. Ostadigt sänker hon koppen mot fatet, en skvätt kaffe fläckar ner duken och det klingande ljudet när koppen möter fatet skär genom rummet. Jag reser mig hastigt upp för att hämta något att torka med, för att rädda duken. Hon verkar inte ens ha lagt märke till fläcken.
"Sitt ner." Säger hon allvarligt. "Jag har all tid i världen för att ta hand om det där."