Ringduvan repeterar varje morgon
något försvunnet
ur dimman,
slutar alltid mitt i en mening,
det sagda allt tyngre,
medan ondskan uttröttad vilar
i julis lövverk
under solens djupa puls

Kropparna tynger sig
i sig själva och till varandra;
tröga, krälande, självdöende,
med frömjöl i ögonen;
nepalesisk jaltarang klingande
på porslinsskålar med blod

Gammal och äldst mals ner
i Chronos köttkvarn,
kryddade med barncancer,
ALS och avrättarelektricitet

Den gud som människan skapat
till sin avbild
är nekrofil

Varje insekt och groda
är hans moraliska överman

Ringduvans rapport
är ständigt densamma,
upprepad i ett, i ett,
alltid avbruten, aldrig fullbordad;
sista versens hackande
på evighetens grammofon;
Georgie On The Freeway
loopande världens humananalogi