Anna ringde mig från Norrland häromdagen för att berätta om hur hon snart far hem till Malmö igen.
Det glädjer mig verkligen.
Vi pratade länge den här gången, hon är så glad att jag ska lämna den här lägenheten efter mig och komma till ett förhoppningsvis bättre ställe.
Hon tycker det är dålig energi här. Det sitter i väggarna säger hon, och jag skrattar lite för att det är väldigt typiskt Anna att säga så.

Du kommer inte på tal lika ofta längre, men hon frågar om dig då och då.
Eftersom jag inte vet så säger jag alltid att jag iallafall hoppas att du har det bra när hon undrar.
Jag tror hon saknar dig, även om hon helst inte hade erkänt det utav stolthet.
Men hon gillar verkligen dig.
Det är kanske inte så konstigt iofs.

Jag saknar dig. Det går nog inte mer än några timmar förens jag tänker på dig igen om jag försökt distrahera mig.
Att förklara hur en sådan saknad känns har varit omöjligt varje gång jag försökt, men jag har kommit fram till att det är lite som när man saknar någon som gått bort.
Det är ovissheten. Att inte vara lovad en till gång. Ett till samtal, eller en till kram.
Som att du inte finns mer.