Blekt så som outslagen hägring.
Kanske finns jag någonstans
bland gatstenar och viskande flaskor.
Blandar en drink av det vackraste jag äger.
Mina tårar av äkta korall.
Det som kom att bli min verklighet.
En stad.
I en hand.
Jag kryper ihop.
Oskyddad.
Så som trollsländans sista timmar.
Jag vilar med ryggen mot staden.
Dess svarta smog andas vingklippta minnen.
Saknar mig redan.
Innan efteråt.
Det som river.
I hjärtat.
Gångbron och dess tistlar.
Smekande nästan honungslen.
Solmogna drömmar för varje nytt liv.
I dag är jag fri.
Precis som det en gång var.
Maskrosfjun i sagodans.
Jag klär av mig bärnsten.
Jag klär på mig rosenkvarts.
För att kärleken är så mycket vackrare.
Än höstvindens klagan.
En natt.
Igår.
Idag.
Kristallerna krossas.
Och jag ser på.
När varje skärva blev min sanning.
Dess flingor av smältande snö.
Men jag blundar.
Och känner.
Ingenting.