När någon berättar en historia, den personen råkade
komma på i hissen upp till fjärde våningen, i ett större
varuhus i huvudstaden. Så kan den yngre personen,
som också den står i hissen och tänker kliva av på fjärde,

känna sig osäker. 'Bör jag skratta nu när den andra
klämmer ur sig några ord, likt en tub kaviar på en hård
smörgås. Eller bör jag se ut som om jag var för korkad
för att förstå? Jag tror att jag visar upp ett generat

fånleende och rycker på axlarna, vilket kan betyda litet
vad som helst.' Det är diplomati av litet olika slag som
brukar kunna gälla. När Beatrice gick i tredje klass, var
det en elev som lade ett rödgrönt äpple på lärarens

skrivbord. Läraren hade först stått vid katedern efter
ha låst upp dörren till klassrummet och lämnat den
öppen, gått in i rummet och sett barnen komma in i
litet olika tempo. Sedan hade läraren gått fram till den

öppna dörren, då barnen slutat strömma in och sätta
sig på sina platser. Där hade hon gått ut i korridoren,
sett sig omkring, stängt dörren efter sig och gått fram
till katedern igen. Hon gjorde så varje morgon och hon

var klasslärare. Beatrice skulle, om haft tanken, viljan
samt självförtroendet, ha gått fram och snappat åt sig
äpplet och tagit en tugga ur det, innan hon lade tillbaka
det och skyndat sig tillbaka till sin plats. Hon var i skolan

en sådan där som gick efter dagsformen, humöret och
som man aldrig kunde veta om och när hon skulle göra
något oväntat eller ej. Numera var hon avdelningschef
på ett av stadens stora varuhus och alltså inte direktör,

verkställande eller inte. Hon hade sällskap i hissen av
en något pinnhål högre kvinna, en kvinna som stod chefen
för stället nära. Skulle ryckningen på axlarna tas som
illojalitet eller bara som 'vi är visserligen kvinnor båda två,

men du är högre upp på stegen'. Hon avvaktade bara och
den andra kvinnan log ett snabbt leende och så var hissen
framme och de gick åt varsitt håll, väl ute ur hissen. Samt
ut ur en sådan där såväl skapad som nu väl läst historia?


(2023 01 30)