Du har alltid vält omkull mitt sinne

Med dina vildvuxna uttryck och ditt randiga minne

Du har alltid sagt att det kan vara svårare att födas än att dö

Du har alltid påpekat att det finns en sorts värme till och med i snö

När du går kommer kanalernas riktning att ändras

Men något av det som fanns kommer att kunna återanvändas

Du finns ristad i form av ett snett långfinger och en bekymmersrynka i min panna

I mina barns kroppsspråk kommer ett stänk av allt som var du att gå att famna

Vi finns i varandra, bakledes och fram

Vi är länkar i en ändlös kedja, ringar på en stam