Regnet raspar hårt
med sin rotborste
halvsex på morgonen

Kroppen ligger bi
med blankt däck
i början på havet

Tankarna fyller med råge
måttet av elak klarsyn,
i sällskap med Douglas Hofstadter,
David Deutsch och Ken Wilber,
medan de väl förpackade organen
dunkar och bubblar
i den svajiga hudkostymen

Regnets smärgelduk
över tak och berg
far som gamla svartvita spelfilmers
skoputsarnegerputsdukar
över allt förmält,
tills språket slipats
till ett underbart effektivt
mordvapen

Morgonnyheterna på P1
bultar och mullrar
i morgontidiga arbetsresor,
obegripliga utanför karosserna
på motorvägen

Klimatförändringen
lutar sina tråg
vilse över parti & minut

Allt har klättrat upp
på en kulle

En hoper sista andetag
minns coronapandemin

Samtidigt, i regn och rusk
och syndaflod,
har samhället ett svårtolkat
överseende
med sinnessjuka trosbekännelser

Det största hotet,
mitt i regnandet,
kommer från
“till punkt & pricka”

Hållandet av fastan
utgör en skarp gräns
mot forskning & framsteg,
medan regnet väller
i bibliska mått

Kropparna drunknar i folkhavet,
klämmer in sig
mellan bropelare & träd,
fastnar i tankemönstrens
besvärjelsenät

Delångersån tar stryptag
i vädervarningarna;
himlens rotborste
tömmer gator och riksväg 356

Dagvattenbrunnarna är gejsrar

Tellus tar omvägar

Allt står med håret blött & bart

Regnet tvättar min vrede
älskvärd och ren

De religiösas säkerhetsrisker
kan vi radera
i brutala upplysningstidsomskolningar,
förlagda till jättelika TBC-sanatorier,
tomögda
ute i stora skogar

Regnet står i givakt
kring de beslutna
med sina rotborstar