Amir släppte taget om Noras hår. Det kittlade till. Sedan tog han sin ryggsäck, slängde upp den över armen och började långsamt springa mot bussen. Hettan i hennes nacke gjorde sig påmind, men hon kunde inte avgöra om det var på grund av den stekande vårsolen eller om det varit av värmen från hans hand.

Ljudet av deras granskande fnitter fick det att svida i magen. Hon behövde inte fråga vad de fnittrade åt. Att känna deras blickar räckte.
- Är han typ tolv eller? Efter Yoannas kommentar följde ett hånfullt skratt från de andra tjejerna. Nora lät blicken vila ut mot busshållplatsen utanför skolan, betraktade vägen där bussen, med Amir i, hade kört vidare in mot stan. Hon ville gräva upp den, ta med den hem, värna om allt som Amir rört vid.
- Du vet att det är olagligt att ligga med barn va? Någonstans i periferin hörde Nora de kvidande skratten, kände vinddragen från spjuten som kastades om vartannat i otaliga försök att spetsa henne. Det gick inte att förstå, hur Amirs närhet kunde kännas livsviktig, och samtidigt förgörande.