Att levandet är ett minne
i en glömd världs neuronhopar
är en märklig insikt
om en urloop
som på loopars vis outtröttligt fortsätter loppet
linan ut,
där dess begynnelse häftar vid;
en Georgie On The Freeways-story
if ever there was one!

Varje morgon sover i sin kväll
Varje kväll bländas av morgonljuset

Döden kör ut på sin vändplatta
som San Franciscos cable cars från Ghirardelli Square
vid Market Streets turnaround
- och plingar iväg

När du passerar ut, stiger du in;
väl inne är du ute

men dessa fraser är bara en viss mängd bläck
utlagd i ett visst mönster
som bär – i dig; ingen annanstans – en viss mening,
som förändras i takt med dig,
och ingenting är varken si eller så

Min grav är morgonens ytspänning,
kvällens svävning mellan två renstämda ackord
på en Bösendorfer Imperial,
zenits fasta blick

Varje del av mig slås på och av
av det kosmiska flödet,
snabbare än något kan dö eller leva;
på så sätt skapande illusionen av varandet

Där bakom viner tystnaden i stundens loop;
början och slut småpratande i etern
som rösterna i Incommunicado for Alexei Navalny
(https://soundcloud.com/user-782001904-315487351/incommunicado-for-alexei-navalny
or
https://ingvarloconordin.bandcamp.com/album/incommunicado-for-alexei-navalny)