Stora Drömskeppet på Station 45
är en Hügelbädd för förmiddagstankar
med David Deutsch & John Gribbin,
i väntan på kvantdatorernas genombrott;
beräkningarna flödande genom de många världarna,
förlänande verkligheten en djupare dröm
i traditioners fulla åsidosättande

Jagets glaskropp i sin semitransparens
bygger semitransparenta glaskroppar
så långt jagets semitransparens kan ana;
alla dess syftningar fågelflödande åsyftningar
i dunklet mellan syltburkarna och kvällsfönstren,
inom diskbänks och vattenkokares hörhåll,
i full tystnad hos den hörbare;
blindbördad hos den bardordade;
hösten letande i eftersommarens komposter,
medan stråkdimmor dröjer
ute i skogskanters återhållna Mahlermelankolier,
30- & 40-talen retuscherade i spegelvända verkligheter
vari salighållna immuniteter förbannar sina oberördheter
i längtan efter nöd & brist
långt ur tranraspets tranparstransparenta egensinne
och svanarnas hopropade resklarhet
bort i Västiträsket,
hösthågen kallfotad och brustet barbent
i nattmörkers slydrag, mager och tunnhyllt
i ingenmansets ögonbrist
mellan sommarens sena lovar
och det blekansiktade vintervåldet
runt gård och stuva

Komposterna lyser och flimrar
ur värmesökande blickfång
när natten tar tag och bänder
långt ut i dygnets ordergivning

Anna går barsjälad i sin sjal, fast besluten,
glaskroppad, semitransparent
i sina ärliga hemligheter, hemliga ärligheter
när sommaren lägger sig tillrätta
någonstans nere i allén,
och sonar tidens gång