Den mannen kom
med den ömsinta bevingade själen
för en vulkanlavahet omfamning

Mannen stod stilla kvar
vid stormens briserande över öppet hav
och surfbeklädda vågor dånade in mot den skimrande stranden

Han vägrade släppa sitt tag
om min hand i sin
under de blåsiga solrosornas självplockängar

Den varma handen omöjliggjorde
min vaneflykt inom det samtida försvinnandet
in i sorgens dimma

Utmattningen av mig frammanade
en rekapitulation hos honom
från sitt sedan länge låsta hjärta

Varsamt lossnade jag med varm mjuk hand
de handfasta löftesrika tag
kring anden runtom hans forna kära

Jag bad honom
vara kvar här på jorden

Hos mig