Vid kulturhusets cykelställ står en ljusgrå koftkvinna och röker, jag noterar doften men kan inte påstå att jag störs av den.
Störd blir däremot en medelålders dam i mörkblå jacka och hornbågade glasögon som högljutt ger luft åt sina åsikter.
Tänk, beklagar hon sig för mig, tänk att jag skall behöva känna doften av RÖK när jag kommer för att hämta min cykel!
Det är möjligt, svarar jag, men å andra sidan är det ju nästan ingen som röker nuförtiden.
Inte? Där borta står ju en och röker.
Stod, rättar jag och låser upp den svarta. Hur länge sedan var det du kom in i ett rökigt kafé? Eller gick nedför trappan till en nedrökt källare, i vilken det spelades jazz?
Det var inte i går, medger hon, där hon står med bägge händerna på styret, liksom tvekade hon att grensla sin röda dam och trampa iväg.
Nej, det var det inte, tänker jag och sätter kursen söderut längs industrispåret, där rosorna har blommat ut för i år, och träden hänger tunga av rönnbär.