Det att kamma änglavingar är en tålamodsprövande konst
Men nu har hon fått det i sin hand.
Hon bad aldrig om det.
Eller gjorde hon kanske det?

En Änglamakerska av en annan sort än de som fanns förr. En sån som tar hand om det trassliga. Som ser ljuset i ögonen och värmen i hjärtat. Som tålmodigt tröstar, håller och bär.
Hon kammar försiktigt, tråd för tråd. Inte för snabbt. Aldrig för snabbt. Då blir det bara ännu mer trassel. Det vet hon. Men det vet sällan de vars änglavingar hon kammar. De har så bråttom. Så bråttom. Om blott de förstod att av bråttom blir det mer trassel.

Trådarna som tvinnats ihop av livet är ibland så trassliga att ögonen tåras. Då måste man genast höra upp med kammandet. Inte för att gråten inte får finnas.
Oh nej, den får finnas. I allra högsta grad.
Som.
Den.
Får.
Finnas.
Den är livsviktig. Just därför måste man genast höra upp med det man gör.

Om tårarna faller ner i änglavingetrasslet så blir det näst intill omöjligt att reda ut det.

Näst intill. Inte omöjligt.
Aldrig någonsin omöjligt.

Det tröstar henne. Men tid för tårar måste finnas. Hon lägger änglavingarna åt sidan.
Låter tårarna sakta, sakta droppa ner för kinderna i sina kupade händer som ömt tar emot dem.

Alla dessa tårar hon fällt under dessa år. Tillsammans skulle de kunna bilda ett stort hav. Ett hav fyllt av kärlek och omsorg.
Hon har omsorg om sorgen. Den som får ta så lite plats. Lika lite plats som tårarna.
Hon samlar på tårar. Både egna och andras.
Hon ger aldrig upp.Hon vet att i trasslet döljer sig en ängel. I både stora och små ser hon änglavingarna och kammar och nystar med en ängels tålamod.

Änglamakerskan.
Det var den hon blev.
Den hon är.
Hon bad aldrig om det.
Eller kanske gjorde hon precis det?