Vem är man när man bara är sig själv?
När man inte presterar längre
inte viktigt för någon annan?
Förfrämligat i en samtid
som man inte hänger med?

Mitt inre landskap är
inte längre en blomsteräng
eller lummig trädgård.
Det är en hårdgallrad barrskog
mil efter mil.

Förr var jag solvarm sommaräng,
skirgrönskande vårskog,
rödgul trädkropp i höstdimman,
vinterfjäll med snögnistor.
Rik, varierad landskap.

Alla färger, alla dofter
försvann med dig.
Nu är det permafrost inom mig.
Kallt, tyst, grått.
Oändligt, oföränderligt.

Mina minnen är stenar
som spolas av vågorna,
slipas, rundas i stranden,
evinnerligt, fram och tillbaka
till tidens ände.

Vem är denna nya människa,
efterfrågad av ingen,
obehövd, oberörd.
Ensam vid en sinande bäck
som kallas livets flöde.