Del I.
En tidig morgon gick jag mig väg till en av stadens parker.
Där stod några gröna soffor var underrede satt fast i fundament av betong.
Ett tydligt tecken på att dessa soffor ej var utställda för en girig besökare att möblera sin möjliga egna trädgård med.
En del konst'iga typer har provat på sporten att söka lägga sig till med sådant som andra brukat betrakta som en plats fasta såväl som allmänna inventarier, att bruka för snart sagt 'vem som helst', utom sådana som en smula gått ur tiden för någon tid sedan.
En timme sedan eller kanske några hundra år.
Som många vilka fördrev sin tid med att skapa stora verk inom exempelvis musiken.
Du vet Bach, Beethoven, Händel, Satie, Sibelius och polarna.
En kompis kom till platsen där jag stod och såg mig omkring.
Göte och jag jobbade oss svettiga ett tag och så satte vi oss på en ljusgrön soffa, som var något mera blek i färgen än övriga parksoffor.
Det var en mera mjuk variant.
Den var stor som en vanlig vardagsrummets tresitsare, sådan som så många har i just sina vardagsrum numera.

(Paus här, för diverse ärenden)

Del II.
I den soffan satt alltså Göte och jag, när han plötsligt mumlande reste sig meddelade att han fått ett akut ärende till glasskiosken.
Om han tänkt försöka köpa något även till mig, det framgick inte.
Medan jag sökte i min medhavda ryggsäck, svart som i Lonsdale i en stängd garderob med plats för tre musiker från Jamaica*, kände jag hur någon satt sig på Götes plats i andra hörnet.
Personen ifråga bad inte få veta om platsen var lika ledig som tom, utan bara dunsade ned som en stor säck med så där ett ton blomjord eller så.
Blomjord är ofta paketerade i blomsteraffär modell varuhus, i säckar om 50 kg, 125 kg och 250 kg.
Efter en stund kom Göte åter, ställde sig framför knasboll och bara stod där, litet menande medan han räckte den ena (en 88) glassen med papperet kvar på, till mig.
Jag tittade på knasboll, som demonstrativt glodde tillbaka på mig.
Jag rev upp papperet, avlägsnade det, för senare förpassande till närmsta papperspelle.
Jag åt av glassen medan jag antog en min av koncentrerat tänkande.
När jag så ätit hela min glass, vilket tog fyra minuter och 32 sekunder, reste jag mig upp, varpå knasboll intog hela soffan.
Själv gick jag bakom, böjde mig en smula ned och släppte käckt ut luften.
Soffan började sjunka ihop med ett gnällande läte och knasboll följde snällt med ned i mera gräsrotsnivå.
Jag rätade på mig igen, lossade en piska i läder från mitt bälte och slog några prövande slag i luften.
Plötsligt blev det fart på knasboll, som lade på en rem och vi har inte sett röken av den gossen sedan dess.

(*Jamaica är känt för att bland andra Ian Fleming,
skrev sina böcker om 007 där, James Bond är därför
'född' på just Jamaica.
Han är dock kaukasier och inte mörkbrun i sin hy,
troligen för att författaren själv är 'vit', det vill säga
'grisfärgad', som de flesta av kaukasisk härkomst.

Mr McCall, har spelats av diverse skådespelare, och
kallats 'The Equalizer', oavsett skådespelare.
En rollfigur som även den 'inte kan dö', utan är en
sorts 'superhjälte' med extra talanger.)










o