Människokroppar alstrar värme, händer mot hud. Känselceller som skapar en härlig känsla i hela kroppen. En varm hand mot min kalla arm, slutna ögonlock och en teaterscen rakt framför mig. Men det är bara jag som ser. Och det finns bara en människa på den scenen. Bror Modig. Han ler mot mig och jag ser en sorgsen glimt i hans ögon. Han vill inte att jag ska sitta här, inte smeka mina kalla armar och önska att det var någon annan som rörde vid mig. En gång för alla, sluta dröm Scarlett. Inte skulle han högt uttala de orden, men jag ser hur han formar bokstäver, meningar med sin mun. Tyst, tyst, ett ljudlöst yttrande. En gång för alla, vakna upp nu. Var modig Scarlett. Livet är din teaterscen, du kan inte leva på mina adrenalinkickar längre. Var ingen parasit…
Parasit? Jag blev visst lite förvirrad för ett ögonblick för mina handrörelser stannade av och Bror Modig log mot mig, aningens triumferande och det retade mig. Jag avskydde när han skulle ha rätt. Bara för att det inte skulle bli hans beslut valde jag att öppna ögonen. Det var först när jag hade vaknat som jag insåg att det hade varit hans plan hela tiden. För helt plötsligt stod jag på min alldeles egna scen, utan några inövade rörelser. Jag stod på min egna scen, naken. Och än en gång utan repliker… Jag hatade honom för det. För att han alltid ska ha rätt. För att han alltid lämnar mig ensam. För att han tror att jag kan, när jag inte alls vet vad jag kan göra.

Så där stod jag igen. Alla var beredda på ett lysande framträdande. Eller inte egentligen beredda. De mera hoppades på att jag inte skulle sjabbla bort allting igen. Tredje gången gillt, tänkte jag. Men när jag stod där hade jag ingenting att säga. Hela min kropp skakade och tusen tankar flimrade förbi i så höga hastigheter att jag omöjligen kunde fånga någon av dem. Kom igen, klara det den här gången. Bara den här enda gången. Gud, snälla om du hör det här, sätt ett ord i min mun, bara ett enda ord och jag ska alltid vara dig tacksam. Herre. Min skapare. Gud. Ett ord.
Ett ord.
Publiken hade börjat skruva på sig. Några som tidigare hade varit tålmodiga reste sig för att gå, andra hade knäppta händer. De bad till sina gudar. ”Käre skapare, låt henne klara detta. Ge henne styrkan för vi har inget kvar att skänka henne. Hon tog allt vi hade.” Och jag kände mig så skamsen. Än en gång hade jag fått dem att hoppas. Men jag förstod att jag inte skulle komma på något. Jag hade ingen fantasi, kunde inte uttrycka någonting med ord. Det har jag aldrig kunnat. Därför stod jag där och skämdes. Jag skämdes för deras bortkastade pengar, pengar lagda på en pjäs som aldrig kommer bli färdig.

Jag sneglade mot kulisserna, mot säkerheten. Som vanligt stod han inte där och viftade med mina repliker. Jag fick klara mig själv. Mamma satt i publiken. Bönfallande stirrade jag på henne men hon vände bort blicken, ville inte se på mig. Bredvid henne satt Jesus och hötte med ett finger. Han försökte antagligen säga åt mig att han inte hade mina repliker heller. Scarlett, lilla Scarlett, viskade Gud. Det här måste du klara själv. Men bara ett ord, Herre. Bara ett ord. Och jag kunde känna någonting hända. Mina stämband började vibrera på låga frekvenser, ett ljud. Och smaken av ett ord. Jag ställde mig beredd, drog ett djupt andetag. Publiken stannade upp. Allas ögon fästade på mig och ingen verkade tro det var sant. Tyst allihopa, tyst. Jag tror hon ska säga någonting... Halt och slemmigt var ordet. Det kände jag ganska tidigt. Såna ord hade jag varit tvungen att hantera tidigare också så jag visste precis hur snabbt de kunde halka från läpparna. De gled och åmade sig, tjorvade och snirklade sig. Allt för att åter glida ner i min strupe och lämna mig med den totala förnedringen. Jag tog i för jag ville verkligen inte att det skulle hinna försvinna den här gången. Det var därför det ekade runt i hela salen. Publiken slog händerna för öronen för ingen ville höra. Inte för att mitt skrik hade varit för högt. Det ville bara inte höra.
Ett ord Herre.
- Rädsla, ekade jag från botten av mina lungor.
Mamma höll för öronen hårdast av alla. Sammanbitna tänder, hopknipna, vitnande läppar och fingrarna i öronen. Om hon skulle ha försökt lite mer så skulle de mötas på mitten. Hennes fingertoppar. Hennes hjärna skulle inte ha tagit skada, den stängde hon ner tillsammans med sitt hjärta för länge sedan. Den ende som inte höll för öronen var mannen bredvid mamma.
Så illustrera det då, var en aktris och lev ut känslan så att vi alla får se det. De kan inte hålla sina ögon stängda hur länge som helst. Visa oss hur rädd du är…
Vet du inte det då, herr Jesus? Har du glömt hur det var att vara rädd? Kommer du inte längre ihåg hur ont det gör att blöda?
Se dig omkring, var allt han sa. Vise, vise Jesus Kristus. Och mycket riktigt började publiken att öppna ögonen.
Nej, Gud, nej! Du behöver inte göra det, det är säkert. Låt mig bara stiga ner från denna här förbannade scenen så ordnar sig resten. Få dem att stänga ögonen igen. Men alla stirrade redan på mig. Mamma stirrade mest av alla. Så visa oss då, sa hon elakt. Visa oss din rädsla. Men det fanns en enorm hake.

Jag har alltid varit fruktansvärt dålig på teater.