Två människor ses sitta och fika i en skitstor park i huvudstaden.
Det är en dag i juni, det är omkring klockan två en söndag och solen skiner då och då.
Den går i moln då och då.
Följande samtal kommer i dagen, efter att gubbarna suttit och försökt smutta på den heta drycken som står i varsin kopp på bordet.
Den ena koppen innehåller rykande het choklad med vispad grädde över sig.
Den andra koppen är även den rykande het.
Men innehåller inte choklad, vare sig med eller utan grädde.
Den ene gubben, Maximilian fyrtiosju år gammal, har tillfälligt sällskap vid bordet med den pensionerade översten vilken bor någonstans i trakten av Bromma.
Överste Nilsson.
- Jag såg hur du nyss försökte imitera någon.
Direktör Andersson.
- Mmm.
Överste Nilsson.
- Kanske en vän?
Direktör Andersson.
- Aha.
Överste Nilsson.
- Du imiterade någon som rökte en cigarett.
Direktör Andersson.
- Mm.
Överste Nilsson.
- Du utförde hela denna lilla föreställning.
Direktör Andersson.
- Jo.
Överste Nilsson.
- Men för vad?
Direktör Andersson.
- Du vet skådespelare?
Överste Nilsson.
- Mmhmm?
Direktör Andersson.
- De ses ofta röka på teaterns föreställning.
Överste Nilsson.
- Någon gör det, inte alla.
Direktör Andersson.
- Någon i de flesta pjäser på scenen.
Överste Nilsson.
- Och?
Direktör Andersson.
- Även i de flesta filmer.
Överste Nilsson.
- Ja?
Direktör Andersson.
- De är skådespelare.
Överste Nilsson.
- Jo, vart vill du komma?
Direktör Andersson.
- De kan spela allt utom någon som röker.
Överste Nilsson.
- Mmm.
Direktör Andersson.
- Du beundrade min lilla akt nyss.
Överste Nilsson.
- Ja, än sedan då?
Direktör Andersson.
- Jag är inte skådespelare.
Överste Nilsson.
- Nej, men den där lilla akten klarade du bra.
Direktör Andersson.
- Jag klarade det därför att jag inte är skådespelare.
Överste Nilsson.
- Jaha, vad är det med det då?
Direktör Andersson.
- Det är den simpla förklaringen.
Överste Nilsson.
- Vad menar du?
Direktör Andersson.
- Skådespelare kan spela alla roller, utom den att röka.
Överste Nilsson.
- Nåja, kanske inte precis alla roller...
Direktör Andersson.
- Men när jag låtsas leta efter ett paket cigaretter...
Överste Nilsson.
- Du menar att...
Direktör Andersson.
- Du gissade ganska snart att jag spelade upp en scen för dig.
Överste Nilsson.
- Av någon som...
Direktör Andersson.
- Av någon som söker och finner, ett paket i en ficka.
Överste Nilsson.
- Någon som tar och skakar fram en cigarett, låtsas tända den, låtsas röka den...
Direktör Andersson.
- Just så, du tyckte dig så gott som genast gissa dig till vad jag gjorde.
Överste Nilsson.
- Trots att du inte är skådespelare.
Direktör Andersson.
- Just det.
Överste Nilsson.
- Du skulle nog kunna...
Direktör Andersson.
- Få dig att förstå dig på om jag försökte låtsas stoppa och röka en pipa, rensa den eller om jag imiterade någon som röker en cigarr.
Överste Nilsson.
- Ja, med din utsökta inlevelse, mimiken, rörelserna...
Direktör Andersson.
- Mmm.
Överste Nilsson.
- Så du menar att du klarar av det där, för att du...
Direktör Andersson.
- ...inte alls får betalt för att imitera.
Överste Nilsson.
- Du har nog en poäng där.
Direktör Andersson.
- Undrade just om du skulle komma fram till den saken.
Överste Nilsson.
- Du, nu dricker vi ur kopparna och låter oss väl smaka?
Direktör Andersson.
- Ja, mitt te har nog blivit kallare än vädret i sig en sådan här solig dag.
Överste Nilsson.
- Det är för nog bara som du tror.
Direktör Andersson.
- Så, du menar alltså?
Överste Nilsson.
- Jämför inte ditt blask med en god kopp het choklad.
Direktör Andersson.
- (tyst för sig själv hörs han nästan ljudlöst sucka)


(Om bilden.
Som du kan se av den, blott du tittar noga efter,
den har mer än ett dussin år på nacken och är tagen
från ett öppet fönster på tredje våningen av ett hus med hiss,
någonstans i Karlstad.
På tillfälligt besök av några sommargäster.
Närmast till höger, strax utanför bilden,
håller en del av Klarälven sig stillsamt flytande)