Den trygga famnen 

omslöt ånyo våra nakna kroppar 

tröstande lugnande

de frostbitna tårarna

föll sakteliga ned längs våra kinder

blänkande gnistrande

förundran över livets svåra val

täckte våra utmattade själars kval

så som granrisen över den kalla marken

tveksamheten blev ett minne blott

när vi åter klev in i den gyllengula sarken