Badbryggan guppar i ensamhet, blank
böljan i svart sover stilla
Glimmen har vissnat från strandängen sank
nedanför Anderssons villa
Tystnaden råder där nyss hördes skratt
änderna kurar där leklystna satt
väntar in vintern, en lättjefull lyx
Älskad av fåglar den tycks

Andersson lyfter upp kikaren sin
som han sig vant vid att göra
Om han en nyhet får se någonsin
nog skall han det låta höra
Allt är som vanligt, dock, ingenting nytt
står just till buds mellan knutar och knytt
Sömnsjuka sländan vet att den skall dö
innan den tynges av snö

Andersson stoppar sin pipa, förnöjd
ensam och stark vid sitt tebord
lutar sig bakåt, ser takkronans höjd
känner ej sorg eller vemod
Hösten är vilan från stressen han känt
snart nog har sommarens ljud återvänt
Aldrig han längtar från gungstolens frid
allt har sin utmätta tid.



3/11 2023