Med stora ögon står hon där, hon som ännu inte lärt sig att misstro. Tilliten är självklar och hon vet att hon duger. Inte för att någon sagt det utan för att hon känner det, ingen har ännu givit henne någon anledning att misstro sin egen betydelse. Jag skulle vilja be henne att aldrig låta någon annan demolera hennes inre. Jag vill omfamna och trösta henne för det som inte hunnit hända. Men det är omöjligt att förbereda henne på något som hon inte ens vet existerar.

När jag ser henne nästa gång så finns det nu en skugga som skymmer hennes blick. En osäkerhet om sitt eget värde, rätten att få finnas är inte längre lika självklar. Hon har börjat inse att tillit är bland det farligaste som finns. Den som äger hennes förtroende har också makten att tillintetgöra henne. Återigen vill jag varna henne, be henne att vakta sitt värde noggrannare för ingen annan kommer göra det. Men misstron har redan fått sitt grepp, jag är för sent ute redan nu.

Skulden över livet men även över döden får henne att frenetiskt famla efter varje tillsynes fasta punkt. Sin tillit ger hon ingen. Hon har aldrig varit så omgiven av andra människor som nu, trots detta är hon ensammare än någonsin. Att vara ensam i flersamhet är utmattande, ett ständigt arbete att dölja den för andra. Att agera som att hennes inre inte blöder och rinner mellan fingrarna och dränker allt som ens kan likna tillit. Jag vill säga att snart vänder det. Snälla orka. Bara lite till.

Min tillit ger jag inte många, ännu har jag inte riktigt våga testa den. För om jag låter den brista för tidigt är jag rädd att allt mitt arbete för att läka ett sargat inre går förlorat. Att chansa när ärren fortfarande är bleka och skrovliga tar emot. Det finns inget framtida jag som kan trösta eller vägleda. Att finna stigen tillbaka till barnet med stora ögon har jag gjort. Hennes hand har jag i fast grepp. Ingen ska få stjäla hennes tro om att hon duger igen. Men vägen framåt är fortfarande höjd i dunkel, ännu trevar vi oss sakta framåt. Men trots kampen om att ta oss dit vi önskar så vill jag vända mig om och försäkra den som ville ge upp att hon klarade det. Du orkade, tack för att du orkade ge oss en chans till.