Jag har aldrig varit rädd för att dö.
Inte för att jag är ung och dum.
Utan för att den många gånger kan kännas lättare än livet.
Att själv välja att dö är inget främmande för mig.
Jag har aldrig övervägt för egen del.
Inte på allvar.
Men har känt andra som gjort det.
Både funderat på det och faktiskt genomfört det.

För mig har döden varit starkt förknippad med skuld och skam.
Den har handlat om vad jag borde ha gjort och inte ha gjort.
Den har gjort mig nästan maniskt livrädd för att råka göra andra illa.
Säga ett förfluget ord att agera på ett sätt som blir den sista spiken i kistan.
Att andra inte tänker på döden så som jag gör är tydligt.
Ett argt telefonsamtal får inte de flesta att ta livet av sig.
En bråk är inte heller nog.
Att ställa krav om att få vara sig själv får inte heller de flesta att vilja ta livet av sig.

Men så för bara några dagar sen så fick jag möta döden på nära håll.
Se den, höra den och inte kunna förhindra den.
Den här döden var inte självvald.
Den kom snabbt och utan förvarning.
Initialt väckte den samma känslor av skuld och skam.
Inga tårar i världen skulle kunna släcka den brännande känslan den här gången.
Ett misslyckande till.
Hur ska någon någonsin kunna älska någon som tar livet av folk på löpande band.

Jag är på ytan och i grunden en ganska glad person.
Energisk och driven med nära till skratt.
Enligt andra trygg och varm.
Men jag har hatat mig själv på alla sätt som går.
Så när jag mötte orden: Du gjorde allt du kunde, man lyckas inte rädda alla.
Brast det på ett sätt som det inte har gjort på nästan 9år.
Vet inte riktigt vad valet att öppna upp om all skuld och skam kommer leda till.
Men jag kan ana en svag känsla av ro både i mina tankar och i kroppen.