Mina händer
talar fortfarande till mig
djupt i det förevarande,
där jag svävar, deep-end-able;
semaforerar till mig bakifrån
i tankevärldens bleka ljus;
stunden vilsam om min nacke,
bokstäverna marscherande
i små kolonner över synfältet,
i tidsutdräkterna;
kopp kaffe på väg från höger
i hundraårig slowmotion,
färgerna flingande
i sina kemiska formler
över mina samlade begrepp,
sorlande
som inför ett framträdande
av Shabtai Zisl ben Avraham,
ormsalvan flammande het
över min högerhet;
vänsterheten rymdtyst,
kroppens borrande enton
sällan uppmärksammad,
som kraftledningens bordun
från Harsprånget genom ödemarkerna
till kaffemaskinerna på Stureplan