tänk
hur svårt det skulle bli;
denna flykt genom livet
detta språng från allt vi tog för givet

vi, som var barn av våra andetag
och sorglösa leenden
sprang genom ängarna

jag såg
du hade vingar som änglarna

målade keruber mot din röda vägg
och dansade
genom så många regniga dagar

och när vinden låg tung och
gjorde natten mörk
så höll du min hand

du var värme
och jag levde för att finna dig igen
nätterna var kampen om att inte rusa
iväg i skuggorna,
om att inte knacka på hos dig
bara för att få ge dig mitt hjärta
i en liten ask
tillsammans
med ett rött jag-gör-vad-som-helst

sen kom
morgonen, den ensamnas kall
med oktobers frost som månen sått i gräset
trafiken flöt som vanligt under bron

jag släppte dig där för att flyga med vinden
du spände dina vingar
och jag vet att du seglar än

senare;
jag hittade en en fjäder från ditt änglahår
den fanns kvar hos mig, med alla minnen
jag ska spara
du vet, sen när vi är äldre
och kan se tillbaka på det här
då ska jag titta på min fjäder och
minnas allt
vi hade tillsammans